Jag har aldrig varit speciellt förtjust i hästar. Dessa fyrbenta varelser med stora näsborrar som både rör sig och låter så där otäckt mycket. Hovarna som trampar frustrerande och hårt i marken och jag får en känsla av att de alltid är lite arga och frustrerade.

Jag har ett tydligt minne från när jag var runt 11 år. Jag hade följt med mina dåvarande kompisar till stallet. På något sätt hade jag lyckats samla mod och cyklat dit. Det var trots allt ganska spännande med hästar och jag imponerades över dessa tjejers styrka och självsäkerhet. Eftersom jag redan då var otroligt skeptisk, höll jag mig lite på lagom avstånd. Plötsligt hör jag att det är väldigt turbulent på gårdsplanen. Ganska så omgående inser jag att det hänt något som kanske inte är så där jätte bra. I alla fall inte just den dagen då jag är på besök. Stallets största häst (den var STOR) hade slitit sig loss och sprang runt helt vild på gårdsplanen. Rent instinktivt började jag springa bort från gårdsplanen och ut på grusvägen. Plötsligt går det upp för mig att jag inte är ensam. Den STORA hästen följde efter i full galopp. Min rädsla blev med ens bekräftad. Jag trodde i princip att den skulle äta upp mig.

Drygt 30 år senare är jag fortfarande skeptisk. Fast jag har aldrig hört talas om någon människa som blivit uppäten av en häst. Det är ju mer sannolikt att det är tvärtom.

Trots stora näsborrar och stampande hovar måste jag dock säga att de är otroligt vackra och stiliga djur. Ett ridande ekipage över en sommaräng eller längs en strandkant ser fantastiskt häftigt ut. Och visst har det någon gång sedan jag var 11, väckts en tanke om att jag skulle vilja lära mig rida.

Först måste jag bara…//Filosoftanten