Var på anhörigträff igår på Lilla Mammas boende. Så många olika berättelser om vad Alzheimers och Demens gör med den drabbades hjärna. Och hur deras sjukdom påverkar oss anhöriga och andra runtomkring. De jag tar med mig från mötet är att vi anhöriga har samma tankar, funderingar, dåligt samvete och sorg. En sorg över att förlora någon som finns där mitt framför oss. Vi pratade också om att man i princip aldrig kan säga när symtomen egentligen börjar. Det är så subtilt. När jag tänker tillbaka kan vissa av dessa subtila situationer bli glasklara och jag förstår att mammas Alzheimers fanns där redan då. Men det är så lätt att hitta andra bortförklaringar. Mammas dåvarande läkare ville inte heller göra en utredning. Idag när jag har erfarenhet och verkliga upplevelser så kommer jag kunna se och förstå subtila tecken långt tidigare.

Det är allmänt känt att demens och Alzheimers kommer öka, framför allt för att vi lever längre, men också på grund av våra levnadsvanor. Jag läste en väldigt intressant artikel https://www.hjarnfonden.se/demens-en-stressjukdom/

Utdrag ur artikeln;

”Hjärnforskare har länge misstänkt att det finns ett samband mellan demens och psykosociala faktorer som depression och långvarig negativ stress. Ett vanligt inslag i depressioner är hopplöshet – känslan att livet inte leder någonvart, så som man kan känna i samband med till exempel arbetslöshet eller en skilsmässa. Sådana känslor verkar sätta igång processer i hjärnan som på sikt kan ha negativa effekter på vår kognitiva förmåga. Vad vi har kunnat visa är att de som drabbas av hopplöshet i medelåldern löper en dubbelt till tre gånger så stor risk att drabbas av demens på äldre dagar.”

Om stress, depression och hopplöshet i medelåldern kan trigga utveckling av Alzheimers med upp till 2-3 gånger, så förstår jag att Lilla Mamma hade stor risk att drabbas. Som vuxen har jag insett att mamma bar på en inre stress. Hon tyckte inte om sociala sammanhang och trivdes helt enkelt inte när det var mycket folk. Hon och pappa var väldigt olika. Pappa älskade att umgås med andra människor. I samband med att pappa gick bort för 20 år sedan, hamnade mamma i en depression. En depression som hon tyvärr vägrade söka hjälp för. Förmodligen var den mycket djupare än någon av oss förstod. Och idag förstår jag att hon kände en enorm känsla av hopplöshet. Även om hon innerligt älskar oss barn och barnbarn, tror jag tyvärr hon kände att hon förlorade allt när pappa dog. Jag vill inte ens föreställa mig den smärta hon måste haft inombords.

Med kunskap och kännedom om vad som kan trigga Alzheimers, och så klart andra stressrelaterade sjukdomar, kan vi också börja jobba proaktivt. Mycket av det arbetet ligger så klart hos varje enskild individ. Jag måste hitta min rätta väg för att hantera stress, oro, sorg och hopplöshet. Men om jag som individ inte klarar det själv utan behöver hjälp av samhället, då måste den hjälpen finnas. Den hjälpen får då inte bara vara sömn- och/eller antidepressiva tabletter. Vi vill ju ha ett samhälle där människor lever, inte ”bara” överlever. Utskrivning av ångestdämpande och antidepressiva tabletter har ökat med 25 % från 2006. Störst procentuell ökning de senaste åren har skett bland barn och unga. Cirka ett av hundra barn i åldern 10-14 år fick antidepressiva läkemedel förskrivna 2018. För flickor 10-14 år innebär det en ökning med knappt 60 procent jämfört med 2014 och för pojkar en ökning med drygt 40 procent. Även om det är känt att vissa av dessa tabletter är skadliga på sikt, fortsätter man att ordinera. I många fall med otillräcklig uppföljning av patienten. Förmodligen på grund av att samhället inte har tillräckliga resurser för att erbjuda andra alternativ. Ordination av tabletter blir således den enklaste och minst krävande insatsen. På kort sikt.

Kanske är det dags att på allvar ta in ”förebyggande stresshantering” som ett basämne i våra skolor. Jag tror det är hos barnen vi måste börja. Genom att vara proaktiv i skolor och tidigt ge barn och ungdomar verktyg, finns det kanske en rimlig chans att minska stressrelaterade sjukdomar framgent.

För min egen del så kommer jag verkligen att försöka jobba ännu mer på att inte stressa och oroa mig. Jag vet att den oro jag känner i de allra flesta fall är onödig och helt obefogad. Bara genom att vara medveten har jag kommit en bra bit på väg. Om vårt samhälle också börjar jobba proaktivt med mer resurser och skapar möjligheter för ett kontinuerligt arbete för att minska stress, ångest och oro, skulle det gynna alla//Filosoftanten