Sista veckan har jag tillbringat en del tid hos mamma på sjukhuset. Det har varit väldigt upp och ner med henne. Vissa stunder är hon hyfsat pigg och vissa stunder helt frånvarande. Hela situationen är overklig. Och så klart jobbig.

Det som också känns väldigt jobbigt är alla ögonblicksbilder och sekvenser jag fått av andra människors liv. Andra människor som också försöker manövrera sin verklighet innanför sjukhusets väggar i en väldigt speciell miljö. Överallt i luften finns känslor av oro och sorg.

De flesta jag möter bär på något. Det är lätt att förstå att jag inte är den enda som just nu tycker att livet är orättvist. Samtidigt får jag också perspektiv på min tillvaro och försöker verkligen sätta rätt saker i rätt samband. Jag möter två kvinnor som samlat ihop sakerna efter sin avlidna anhörig. På avdelningen ser jag den unga tjejen som nyss blivit opererad i huvudet. I hissen ser jag den nedtyngda mamman med sin två små barn. I cafeterian sitter de nyblivna föräldrarna som försöker dricka kaffe, och samtidigt ta hand om sin bebis som har massa slangar kopplade till sin lilla kropp. Men mitt i allt detta finns också glädjen och tacksamheten. Jag måste säga att en del av personalen är så engagerad och sprider sådan positiv energi omkring sig. Helt enkelt underbara människor i en väldigt tuff miljö. Tacksamt för oss anhöriga. Och för patienterna förstås. 

Innanför alla dessa väggar gör sig verkligheten påmind. Här samlas människor i alla åldrar och olika nationaliteter. Alla har vi olika och ibland kanske lika erfarenheter. Allt sker dygnet runt, 365 dagar om året och på alla sjukhus runt om i Sverige. Jag tror vi alla måste vara mer ödmjuka inför det vi har. Att vara rädda om oss själva och varandra.//Filosoftanten