Många av oss är extremt upptagna med att hålla full fart i sitt ekorrhjul. Stora fönster och mörkt ute gör att man ganska lätt kan föreställa sig vad som pågår innanför husfasaderna. Trötta föräldrar och barn som skall försöka samarbeta på morgonen under den enorma tidspress det är för att hinna i tid till jobb, skola och dagis. Hjulet snurrar i vansinnesfart.

Det är nämligen det vi allra flesta människor gör, försöker hålla en jämn hög fart på hjulet. Ibland försöker vi springa fortare för att hinna ifatt grannen och det är egentligen då det blir problem. Det borde ju vara tvärtom. Att sakta ner så vi faktiskt hinner se hur allting verkligen ser ut.

Vår hund som vi har inneboende hos oss, springer definitivt inte i ett ekorrhjul. Han lufsar på i sin egen takt och är tillsynes ganska obekymrad om hur andra (hundar) är eller vad de gör. Vill han vila, då vilar han. Så himla skönt.
Jag känner att det finns en hel del att lära. Min egen uppfattning är väl att jag i de flesta fall inte bryr mig så mycket om hur andra människor gör och blir inte så ofta avundsjuk på grannens nyrenoverade hus eller väninnans nya kläder. Men jag är ändå långt ifrån så oberörd som vår hund.

Den dagen jag ärligt kan säga till mig själv att det faktiskt inte spelar någon roll att köra en gammal bil, laga mat i ett kök av modell äldre, duscha i en kabin med rostavlagringar eller faktiskt nöja mig med två par stövlar och hoppa över att införskaffa ett tredje, då är jag kanske på rätt väg.
Precis som jag, vill de flesta upprätthålla en viss levnadsstandard. Det svåra är att sätta en lagom nivå på standarden. Det är lätt att vilja och kräva för mycket. För vissa är det kanske till och med så att de höjer sin standard mer än vad de egentligen klarar och därför måste farten på hjulet ökas. Men det som egentligen blir lidande är familjen och den egna hälsan. Långvarig negativ stress och prestationsångest är inte hälsosamt för någon.

Morgonens hundpromenad fick mig att tänka till. De första hundra meterna försökte jag skynda på hunden till att gå lite snabbare, vilket jag misslyckades med totalt. Jag ändrade min attityd och började gå lugnare och mer avslappnat. Promenaden tog längre tid än jag tänkt, men jag kände mig ändå inte alls stressad när jag kom hem. Tvärtom.  Dessutom kom jag till jobbet i tid trots att min gamla bil inte rullar så fort och att att jag hade slitna stövlar på mig.

Min lärdom är att negativ stress och för höga prestationskrav på sig själv och andra oftast inte hjälper oss framåt. Att försöka upprätthålla något som vi egentligen inte klarar, gör oss blinda på vad som faktiskt är viktigt här i livet. Jag ska försöka bli mer som hunden. Klok och insiktsfull! //Filosoftanten