Den reumatiska värken flyter runt i kroppen som vågor. Ibland blåser det mer intensivt och sätter större vågor i gungning. Och ibland är det bara små krusningarna. Helt vindstilla är det aldrig. När blåsten och vågorna ökar i intensitet, är det lätt att oron och rädslan för vad som ska hända framgent också ökar. Kommer det bli en långvarig storm? Hur stora blir vågorna? Tänk om det aldrig kommer blåsa mindre än vad det gör just nu? Skrämmande tankar, och jag försöker verkligen att vända på dem. Det kommer kanske inte blåsa så mycket mer än vad det gör just nu? Vågorna blir kanske konstanta och övergår i någon slags isotropi? Det kanske är overkliga och orimliga tankar på många sätt. Men betydligt mindre skrämmande och framförallt främjar den känslan av hopp istället för hopplöshet.

Det har gått ganska exakt på dagen 21 år sedan jag fick min RA-diagnos och jag kan fortfarande inte säga om jag har accepterat den eller inte. Men jag har accepterat att det är något jag får leva med, och helt enkelt göra det bästa av situationen och anpassa mig när det behövs. Personligen tror jag på ett positivt förhållningssätt därför jag vet att alternativtet bryter ner inifrån. När tankarna och oron tar över blir plötsligt minsta förnimmelse i kroppen livsfarlig. Då är det inte längre ”bara” det reumatiska som ställer till det. Således måste jag med tankens positiva kraft jobba vidare för att minska risken för ökad storm och fortsätta tro på att vågorna inte blir större än vad de är just nu. Framtiden är ett oskrivet blad för alla. Till och med för oss som är kroniskt sjuka. Om jag oroar mig för nya stormar och nya vågor, oroar jag mig med största sannolikhet i onödan. Det är ju en ganska uppenbar och självklar insikt. Likväl tål den att upprepas gång på gång likt ännu en isotropisk vågrörelse. Och dessutom har jag så mycket att vara tacksam för. Och jag vet att det både kunde varit allvarligare och mycket värre.//Filosoftanten