Nu är det drygt två månader sedan de stängde mammas boende för besökare. Ett väldigt bra beslut för att minska risken för smittspridning genom att ta bort ett antal potentiella smittspridare. Hittills har planen lyckats. Med tanke på vad som hänt på flertalet andra boenden i Sverige kan man inte annat än känna sig tacksam.
Mamma har haft tur. Hon har alzheimers och bor på ett bra privatiserat äldreboende. Saker och ting fungerar så som man kan förvänta sig. Det finns personal som har erfarenhet av att jobba med dementa och det finns personal som inte har det. Precis så som man också kan förvänta sig. Vi har en personlig kontaktperson som är guld värd för oss, och jag behöver aldrig oroa mig för att mamma inte blir omhändertagen på bästa möjliga sätt. Givetvis finns det saker även på mammas boende som skulle kunna förbättras, men så är det i alla verksamheter oavsett inriktning.
Tyvärr har uppenbarligen inte alla haft samma tur som min mamma och hamna på ett väl fungerande boende. Katastrofen med så mycket smittspridning på våra äldreboende borde egentligen inte vara förvånande. Orsaken till situationen vi har idag har ju trots allt inte uppstått plötsligt. Däremot har den blivit extremt tydliggjord på grund av COVID-19.
Allokering av resurserna till äldreomsorg har länge nedmonterats och prioriterats bort. Alldeles för länge. Detta trots känd fakta att befolkningen lever längre och att andelen dementa ökar. Att därför lägga skulden och ansvaret på enskilda boenden när det gäller oförmågan att inte kunna hantera nuvarande Corona-kris, är som att kasta sten i glashus.
Kvalitén på våra boenden runtom i landet skiljer sig uppenbarligen markant. Och uppenbarligen går det inte inte säga att kommunala är bättre än privata. Eller tvärtom. Allt beror på vilken ledningsstruktur och vilka prioriteringar varje kommun gör. För i de flesta fall är det kommunens ansvar att säkerställa att äldreomsorgen fungerar och att utöva tillsyn, både på kommunala och privatiserade boenden. Det är på den högsta nivån som det övergripande ansvaret ska ligga. Ett ansvar som sedan ska genomsyras i hela den hierarkiska strukturen. De krav som finns ska efterlevas av alla inblandade. Men det gäller också att den som har ansvaret får rätt förutsättningar för att kunna göra det den är ålagda att göra.
Nuvarande situation har synliggjort vad som händer när man nedmonterar och lågprioriterar något så oerhört viktigt och centralt som äldreomsorgen. Och det är oerhört sorgligt att det skulle behövas en pandemi för att på riktigt förstå konsekvenserna.
Det är dags att börja bygga upp det man en gång monterat med. Att vårda gamla och dementa måste få högre status i samhället. Det är viktigt att de som tar hand om våra gamla gör ett aktivt val och att viljan finns. Lönen måste anpassas till det ansvar de tar och de måste få rätt förutsättningar för att kunna göra det dem är ålagda att göra. Jag vill verkligen inte bli gammal om jag ska bli vårdad av någon som är tvingad att vårda och inte av någon som faktiskt vill. Jag vill ha kunskap, omtanke, respekt, medmänsklighet och en stor skopa humor. Allt det som behövs för att göra de sista åren i livet något lättare. //Filosoftanten