Vi har tillbringat helgen i Krokås och jag har faktiskt fått lite vårkänning. Ja, jag vet att det är ett tag till, men ändå. Att promenera under strålande sol i skogsområdet där jag tillbringat mycket tid som barn och tonåring, väcker många fantastiska minnen. Spännande lekar på den gamla banvallen och många djupa och förtroliga samtal under tonåren. Att få promenera samma runda och med samma sällskap som för trettio år sedan gör mig varm i hjärtat. Vi promenerade givetvis förbi mormor Astas hus och jag kunde nästan se henne sitta på sin altan och vinka åt oss.

Givetvis tog vi lilla mamma med oss upp, vilket vi tyckte var en bra ide. Bra läge för henne att få träffa sina syskon och ha det mysigt. Tyvärr blev det inte speciellt mysigt. Istället blev hon alldeles snurrig och kunde inte koppla av. Det som skulle bli ett härligt miljöombyte i några dagar blev istället tvärtom. Väldigt tråkigt för alla inblandade. Hennes Alzheimers har tagit ett rejält grepp och kanske det blev extra tydligt i helgen. Hjälp från kommunen är nu ett måste, oavsett om mamma vill eller inte. Vi kan inte slå knut på oss själva längre. Det är inte bara en extra snurrig dag. Det är en extra snurrig dag, idag också.

Jag kan inte sortera alla känslor som jag har inombords. Det är maktlöshet, sorg, irritation och ilska i en salig röra. Jag försöker ta vara på tiden och jag försöker vara positiv men energin håller på att ta slut och irritationen blir bara större och större. Det är verkligen dags för oss att släppa kontrollen och låta proffsen hjälpa till.

Nästa gång vi åker upp till Krokås ska jag inte ha dåligt samvete för att mamma är hemma. Hon mår uppenbarligen bäst när hon får vara i sin vanliga miljö. Och jag kommer nog känna mindre irritation så fort vi får lite avlastning. Förhoppningsvis kan vi hitta en bra lösning innan den riktiga vårsolen kommer. //Filosoftanten