Har varit förberedd länge på att vår äldsta dotter ska åka till Paris och studera. Jag tycker hon är så modig som vågar. Det är ett stort steg att flytta till ett annat land med ett språk som inte är så självklart att förstå.

Under de senaste veckorna har det förberetts en del. Oturligt nog lyckade hon bli sjuk. De sista dagarna innan avfärd har därför inte varit så lätt för henne. Halsfluss, snuva och feber underlättar inte packandet precis.

Fast jag haft tid att mentalt förbereda mig för den förändring det innebär här hemma, känns allt helt overkligt. Visst, hon är 17 och nästan vuxen men i min värld kommer hon alltid vara min lilla stora dotter. Oavsett var i världen hon befinner sig. När vi lämnande henne på flygplatsen igår, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Uttrycket att klippa navelsträngen fick en väldigt tydlig innebörd. Plötsligt kan jag inte vara där när hon behöver mig och hon är inte här när jag behöver henne. Måste förlita mig på att hennes nya familj tar hand om henne och se till att hon mår bra.

Tomrummet som uppstår i hjärtat är svårt att beskriva. Det är verkligen något som fattas och det känns att saker och ting inte är som vanligt. Fast vi kommer så klart att vänja oss och det som nu är ovanligt, kommer att bli vanligt. Precis som det kommer att vara för vår lilla student i Paris. Hon är flygfärdig och det är bara jag som ska vänja mig vid att vara mamma på distans.

När den intensiva känslan av saknad dyker upp kan jag ändå känna glädje och tacksamhet för det vi får uppleva och att vi som föräldrar kan stötta henne i den chans hon får. Jag tänker på de föräldrar som inte ens får möjligheten. Det ger mig perspektiv på tomheten och saknaden därför att jag vet att hon kommer hem på mellanlandning när hon är klar i Paris. //Filosoftanten