Jag har jätte starka minnen från när mormor Asta lagade kroppkakor i sitt lilla kök på Kämnärsgatan i Kalmar. Den goda doften från kryddpeppar spred sig ut i trapphuset. Så gott det var då och så gott det är nu.

För några helger sedan tog vi oss an detta svåra uppdrag. Att laga dessa gråa ganska intetsägande potatisbollar är inte helt okomplicerat. Det kräver inte bara tid och planering utan också en frivillig lite mer erfaren ”kroppkakelagare”, Jonas pappa. Jag tror i alla fall att det var hyfsat frivilligt som han ställde upp.

Det är en stor fördel att dagen innan själva tillagningen, förbereda så mycket som möjligt. Fläsket och löken ska skäras i små bitar och blandas med färskmalen kryddpeppar. En del av potatisen till smeten kan kokas så hinner de kallna ordentligt. Dagen D är det potatisskalning. De råa potatisen ska sedan rivas och all vätska ska pressas ur. De kalla mosade och rårivna pressade potatisarna blandas till en deg. Små runda bullar fylls med fläsket och kokas tills de är klara.

Suddig med ändå talande bild på far och son.

För att vara första gången blev det riktigt bra, mycket tack vare Farfar. Det underlättar betydligt att ha hjälp av någon som kan och vet hur det går till. Det var dessutom väldigt mysigt att se hur mattraditioner och kunskap förs vidare i generationer.

Att föra denna typ av mat vidare i generationer är nog svårt. Matkulturen idag är så otroligt annorlunda mot när jag själv växte upp. När jag var barn serverades det husmanskost, ofta med recept från generationen tidigare. Idag är det mycket mer mixat och tillgången till olika spännande råvaror är så mycket större. Vilka specifika maträtter med koppling till starka barndomsminnen som våra barn tar med sig, är omöjligt att säga. Sannolikheten att det blir kroppkakor är i alla fall mycket liten.//Filosoftanten