När livet plötsligt tar en helt annan riktning än vad som planerats, förändras allt. Plötsligt är ingenting som det har varit, ändå är allt precis som innan.

När vi fick beskedet i höstas att en av våra vänner drabbats av stroke, fick både jag och min man en chock. Så oväntat, ledsamt, orättvist och tragiskt. Efter beskedet fick jag massor med existentiella funderingar och insåg än en gång, hur skört livet är och hur snabbt det kan vända.

När jag träffar någon jag känner som blivit allvarligt sjuk och hans/hennes anhöriga, vill jag prata om det som hänt. Det blir jätte konstigt om jag ska låtsas som ingenting. Alla har dock inte samma åsikt som jag. Det finns dem som absolut inte vill prata, och det måste jag så klart respektera. Men för mig är det svårt att ignorera verkligheten. Den finns där och försvinner inte. Allt som vi utsätts för under livets gång präglar oss som människor på ett eller annat sätt. Jag inbillar mig ändå att de flesta, oavsett var i livet vi befinner oss, vill bemötas med öppenhet. Men detta kan vi bara uppnå om vi är på samma våglängd och inte blundar och låtsas att sanningen är något annat.

Som vän är det inte alltid så lätt att veta hur man ska vara när man möter anhöriga och den som blivit sjuk. Innan man träffats första gången vet jag ju inte hur deras nya verklighet är eller hur de egentligen mår. Det är trots allt bara genom mina egna ögon som jag verkligen kan förstå. Det är så lätt att man blir osäker och rädd för att säga eller göra fel. För den som blivit sjuk är det förmodligen inte heller så lätt. Vissa kanske skäms för sin nya situation och hellre drar sig undan. Tack och lov är det inte så. Så fort jag kommer innanför dörren i deras hem känner jag direkt att jag kan slappna av. Jag behöver inte vara rädd för att göra fel eller säga fel. Jag kan utan svårighet bara vara den jag är, precis som vanligt. Vi kan prata om hur det är just nu, hur jobbigt och omtumlande allt är. Men vi kan också prata om annat och skratta tillsammans, precis som vanligt.

Jag känner en otrolig sorg för det som hänt och för den nya situation som hela familjen hamnat i. Att plötsligt bli tvingad att acceptera allt som blivit så annorlunda. Men jag ser också bakom det. Allt som fanns innan stroken slog till finns också kvar och det gäller att inte glömma bort eller se förbi det. //Filosoftanten