Jag och två kollegor har varit i Delhi några dagar för att auditera vår samarbetspartner. Det har varit otroligt intressanta, lärorika och intensiva dagar. Att komma till ett land som Indien öppnar upp ens perspektiv och skapar nya referensramar, både yrkesmässigt och privat.

Indien har ca 1,3 miljarder invånare och ligger på andra plats efter Kina när det gäller befolkningsmängd. Det är ett myller av människor och aktiviteter pågår överallt dygnet runt. När man som vi är på affärsresa är allt organiserat och boendet är i toppklass. Vi har chaufför som kör oss till och från de olika platserna och kommer således inte riktigt i närkontakt med verkligheten. Kanske lite trist men väldigt smidigt och skönt.

Att ta sig fram på egen hand med buss eller med lokal taxi är omöjligt och det är lätt att det blir fel. Trafiken är för oss totalt kaotiskt. Trafikljus, refuger och markerade övergångsställe är mest där för syns skull och inget som man tar speciell hänsyn till. Marginalerna mellan alla olika fordon, människor, kor och apor är minimala. Konstigt nog såg vi dock inga direkta olyckor. Har insett att vår rusningstrafik hemma inte är något att gnälla över.

När jag ser vilka stora skillnader det är på hur människorna lever får jag faktiskt lite dåligt samvete. Själv sitter jag i bilen och ser ut på det som försiggår, samtidigt som jag med kameran försöker fånga deras verklighet genom bilrutan.

Jag har svårt att få ihop pusselbitarna. På ett sätt känns det som att allt är total kaos och extrem fattigdom. På ett annat sätt så är det ett organiserat kaos med färgglada kläder och välstrykta skjortor.

Under mina få dagar i denna enorma stad har jag insett att Indierna lever för dagen. Andligheten och närheten till sitt inre är viktig. Jag tror faktiskt aldrig de hört talas om ”att gå in i väggen”. Förmodligen för att de accepterar sin situation och har ett eget ansvar att göra det bästa av den, oavsett hur rik eller fattig man är. Vi Svenskar har nog en hel del att lära oss.

Fick möjlighet att vara turist också. Besöket i Lotus Templet eller som de säger i Indien, Bahá’í House of Worship, var väldigt häftigt och speciellt.
Templet byggdes 1980 och har ca 10000 besökare varje dag. Alla är välkomna, oavsett religion. Det är en vacker plats att mötas på och ingen behöver känna sig ensam, utanför eller annorlunda. Ett fint sätt att förena människor och olika kulturer.

Även det gamla Qutab Minar är fascinerande med sitt 73 m höga torn. Det byggdes redan 1193 och är numer med på UNESCOS världsarvslista. Detaljerna är helt otroligt välgjorda och den röda sandstenen är riktigt fin.

Det som känns mest annorlunda är att se hur barnen får växa upp. Jämfört med mina är det enorma skillnader och jag känner djup tacksamhet för vad vi kan ge våra barn. Samtidigt önskar jag att ungdomar kunde visa lite mer tacksamhet. Att faktiskt uppskatta allt de har och inte ta så mycket för givet.

Jag tar med mig mycket från dessa dagar. Min vardag och mina tankar kommer präglas av mer tacksamhet och uppskattning, både mot mig själv och min omgivning. Som en av fabrikscheferna sa, ”Don’t worry about tomorrow because you don’t know what it bring. Live today and enjoy what you have”. //Filosoftanten