Jag måste skriva av mig och få ut lite tankar över relationen till min mamma. Relation är nog synd att kalla det för vi pratar inte med varandra. Inte på riktigt i alla fall.

I min väldigt tidiga yrkeskarriär arbetade jag på ålderdomshem och träffade på många dementa och Alzheimers-drabbade patienter. Då tyckte jag aldrig att det var mentalt jobbigt utan ibland till och med lite komiskt när saker blev så snurrigt som det bara kunde bli. Men det var ju annorlunda då. Det var inte någon anhörig till mig och jag hade ingen uppfattning om hur personen var innan. Mitt jobb vara bara att se till att personen hade det så bra som möjligt. Det är väldigt mycket annorlunda när ”Herr” Alzheimers flyttat in i familjen.

Jag försöker verkligen att behålla mitt tålamod och bemöta mammas femtonde telefonsamtal om samma sak lugnt och sansat, men det går inte. När hon ringer sextonde gången och säger att vi måste hämta medicinen, då flippar jag ut. Irritationen som byggts upp mer och mer för varje telefonsamtal under de senaste 3 timmarna är nu på topp. Jag får anstränga mig för att inte skrika henne i örat. Ja, det låter jätte hemskt. Hur kan jag bara bli så irriterad? Det är ju trots allt min egen mamma. Dessutom vet jag att det inte är hennes fel att hon ringer. Det är ju den där jävla Alzheimers som ringer hela tiden. Det är också ”han” som gör att mamma inte längre har någon riktig förmåga att kommunicera och skapa relationer.

Det värsta av allt är att det kommer bli värre. Jag vet att mamma är medveten om sina minnesfunktioner som försvinner mer och mer. Och jag vet att hon är jätte ledsen för det. Hon vill ju inte heller vara i det fängelse som hon är. Att inte komma ihåg eller att inte ha kontroll skapar en otrolig ångest. Det kan det göra även hos den som inte har en Alzhemiers inneboende.

Mamma har nu hemtjänst en dag i veckan men det är långt ifrån tillräckligt och måste utökas. Jag hoppas innerligt att det inte blir komplicerat. Avlastning känns mer och mer akut.

När jag skriver detta har jag inte långt till tårarna och det sitter en stor klump i halsen. Det är så frustrerande och sorgligt. Den icke relationen som jag och mamma har äter upp mig och jag känner mig så vilsen. Hon är där men ändå inte alls. När det plötsligt kommer en liten liten glimt av hur det var innan blir jag alldeles varm i hjärtat. Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag har sån irritation mot henne. Inget drömläge precis.

Glimtarna som poppar upp ibland betyder mycket. Jag måste lära mig att komma ihåg dessa när det är som jobbigast och irritationen är som störst. //Filosoftanten