Att resonera om och se saker från olika perspektiv är inte alltid okomplicerat, långt ifrån.

Hur många gånger har man väl inte försökt detta med sina barn. För mig är det ett antal. Familjens lilla dotter hade när hon var liten en extrem förmåga att vara väldigt principfast. Att resonera och försöka få henne att se från ett annat perspektiv var nästan omöjligt. Tack och lov så har det ändrat sig.

Nu har jag hamnat i samma sits igen. Men att försöka resonera med någon som har Alzeimers är väldigt mycket svårare än med en 3-åring.

Jag vet att jag bara borde hålla med  Mamma och inte säga emot. Jag vet ju att det inte är lönt att försöka, men av någon anledning så gör jag det ändå. Plötsligt blir jag själv helt oresonabel.

Mamma har fått mer oro och större osäkerhet för allt det som hon inte har kontroll på längre. Hon frågar om samma saker upprepade gånger. Vilket är väldigt frustrerande för oss allihop. Det är så lätt att glömma bort att mamma inte frågar för att vara tjatig. Hon frågar igen och igen helt enkelt för att hon blir rädd när hon inte har kontroll.

Mamma skapar egna bilder av verkligheten som är sanna för henne. På så sätt får hon en känsla av att ha kontroll. I hennes verklighet har hon själv varit ute på långpromenad eller varit och handlat. Hon har rullat håret på morgonen fast det syns tydligt att det var två dagar sedan.

Jag vet att jag inte vinner någonting på att försöka slå hål på hennes bilder genom att resonera sönder dem. Det är ju hennes verklighet och jag behöver egentligen inte bevisa något. Varken för hennes eller min skull.

2016 är kanske året då jag blir tillräckligt smart och låter min mammas verklighet få vara verklig utan att jag resonera sönder den. //Filosoftanten