Under 2020 har det registrerats drygt 5 800 vårdtillfällen (vtf) inom intensivvård i relation till Covid-19. Det innebär således inte per automatik att det är drygt 5 800 patienter, utan det kan vara samma patient som kräver vård vid upprepande tillfällen. Tittar man på samma sätt, men i relation till vanlig säsongsinfluensa, handlar det om runt 400 vtf på ett år. Det är en extremt stor skillnad, och kan inte bara relateras till hur detaljerad rapporteringen är eller inte är.

Om jag tittar på registrerade vårdtillfällen, som inte är relaterat till Covid 19, registrerades förra året nästan 43 000 tillfällen i Sverige. Och 2019 drygt 45 000. Och 2015 drygt 46 000. Spontant tänker jag då att jag lägger ihop de angiva siffrorna för 2020 för att få en ungefärlig siffra på totala antalet vtf oavsett orsak. Det blir således ungefär 49 000. Runt 4000 mer än normalåret (om man kan tänka så?). Rent teoretiskt hade vi då under 2020 ungefär 6-10 % fler vtf inom intensivvård än under ett normalår. Låter egentligen inte jätte mycket, men skillnaden slår uppenbarligen extremt hårt på vår svenska sjukvård som idag går på knäna. Jag kan inte annat än att känna stor tacksamhet för personalen som sliter dag och natt för att få allt att gå ihop. TACK! Och jag håller tummarna att det håller.

Men jag har lite svårt att förstå hur en ökning av vårdtillfällen på 6-10 % (det handlar fortfarande inte om antal patienter), kan få ett helt system att nästan kollapsa. Hur fasen kan beslutsfattarna accepterar att det blir så extremt sårbart? Detta är ju så klart inget som hänt under en natt, utan precis som med äldrevården har det skett över lång tid. Man kan ju inte annat än att hoppas att denna pandemin blir ett rejält uppvaknade och att man börjar ta fram stategier för att kunna vända på skeppet. För trots allt så kommer framtiden INTE att innebära färre vårdtillfällen, snarare tvärtom.

Jag kollade lite siffror på antalet avlidna i relation till olika dödsorsaker. 2018 avlider ca 22 000 i cancer; 30 000 i olika hjärt- och kärlsjukdomar; 7 000 i lungrelaterade sjukdomar och drygt 1200 i självmord (!). Men inget vi direkt pratar om, för det är så det är. Men jag vill poängtera att medianåldern på de som avlider i cancer är 76 år och de med Covid-19 är 84 år. Och de som begår självmord, är betydligt yngre. Jag menar absolut inte att föringa någon som har gått bort i pandemins fortspår. Det är jätte sorgligt och jätte hemskt. Men jag har bara svårt att förstå denna maniska rapportering av antalet döda. Jag saknar perspektivet. Jag fattar att det Sverige går igenom nu är extraordinärt och det påverkar oss alla. Men jag tror faktiskt inte att någon mår bättre av att få dödssiffror tryckta upp i ansiktet varje dag. Och det betyder inte att jag blundar för verkligheten. Tvärtom.

Jag förstår att man vill sätta pandemins effekter i relation till något konkret. Men varför då inte prata om vår överbelastade sjukvård, och om de som kommer drabbas av allvarliga komplikationer på grund av försenade diagnoser. Om de företag som blöder och går i konkurs och som trasar sönder familjers ekonomier. Eller alla vars psykiska ohälsa ökar på grund av stress och oro, vilket på sikt ökar risken för självmord. Dessa konsekvenser är viktiga för mig. Om vi blundar och vägrar se dem, kommer vi inte heller att hitta lösningarna.

Vår sjukvård är överbelastad. Likaså Kommunerna. Vårt system har inga marginaler för extraordinära händelser. Men den belastning vi ser på sjukvården nu, speglar nog rätt väl hur det kommer bli i framtiden. Befolkningen ökar, vi lever längre och i pandemins fotspår kommer det vara en hel del att ta igen. Uppskjutna behandlingar, ökad psykisk ohälsa och skolungdomar som tappat motivationen. Allt kommer kräva resurser! Det är dags för våra politiker att börja planera för framtiden. Det är dags att fokusera på det som är viktigt, istället för att sitta i sandlådan och kasta grus och skylla på varandra.//Filosoftanten

*siffrorna har jag tolkat från SIR och Socialstyrelsen.