Jag är tacksam att jag lever i ett land där jag kan känna mig trygg. Är älskad och har en fantastisk familj som jag älskar över allt annat. Jag har underbara vänner som förgyller mitt liv och som jag vet skulle ställa upp för mig i vått och torrt. Jag bor i ett land som trots allt kan anses jämställt och demokratiskt. Jag har massor med rättigheter, men också skyldigheter mot det samhälle som jag har förmånen att leva i.

Under vår semester tillbringade vi några intressanta, spännande men också känslomässigt tunga dagar i Normandie. Att få möjligheten att besöka den plats där de allierade styrkorna landsteg under andra världskriget för att befria Europa från Nazisterna, var stort. En historiskt omtalad plats som blev början till slutet på andra världskriget.

När vi åker runt i Normandie finns det monument och begravningsplatser för stupade soldater från andra världskriget lite överallt. Och när jag går igenom Omaha Beach Memorial Museum, och när jag tittar ut över alla de vita kors som står ovanför Omaha Beach, ger det mig en tydligare bild av ett mörkt kapitel i Europas historia. På något sätt börjar jag på riktigt förstå omfattningen av andra världskriget. Och också varför det var nödvändigt.

När jag idag besöker utställningen ”Auschwitz. Not long ago. Not far away” blir bilden glasklar. Jag förstår bättre varför och hur Nazisterna kunde bli så stora under 1930-talet. Ett Tyskland som var i djup kris efter förlusterna från första världskriget och man ville förändra samhället i grunden. Man ansåg indirekt att det var på grund av judarna som det hade gått så dåligt i kriget. Och samhället trodde på det. De trodde så starkt att de valde en ledare som helt uppenbart ansåg att vissa grupper av människor var mindre värda. Att det ”nya Europa” skulle vara ”rent”. Samhället lyssnade och plötsligt fanns ingen återvändo. De som sa emot tystades. De som ropade på hjälp hördes inte. Ett samhälle som blundade, blev ett dödligt samhälle. Total 50-60 miljoner människor dog under andra världskriget, varav 13 miljoner under förintelsen.

I en av filmerna på utställningen sa man att det folkmord som skedde under förintelsen var en gemensam social handling. Oavsett hur karismatisk och stark en ledare är kan en enskild person inte genomföra ett sånt fruktansvärt brott ensam. För att ett folkmord ska bli verklighet krävs att ett helt samhälle tror och sluter sig samman. Men även det omvända gäller. Samma samhälle kan om det vill göra motstånd. Väldigt tänkvärt.

När jag har gått runt i utställningen och läst, lyssnat och tittat är det många tankar som snurrar i huvudet. Vi vet ju alla att det finns länder där människor lever i diktaturer och där deras ledare inte respekterar demokratin eller står upp för mänskliga rättigheter. Länder där vissa grupper förföljs och utsätts för hot och hat. Rent teoretiskt skulle det som hände i Tyskland på 1930-40 talet kunna ske varsomhelst. Bara de ”rätta” förutsättningarna finns. Med tanke på allt som händer runtomkring oss är det en skrämmande insikt.

På söndag är det val. Det är vår chans att visa vad vi står och vilka värderingar som är viktiga för oss. Och visa hur vi vill att vårt samhälle ska se ut i framtiden. Jag drar inga paralleller mellan Sverige i nutid och det som hände under andra världskriget. Jag tänker bara att det är vi tillsammans som bestämmer och att rösta faktiskt är både en rättighet och en av de viktigaste skyldigheter vi har. //Filosoftanten