Har man egentligen alldeles för lite av. Det är ju så mycket man vill hinna med. Hela livet går ut på att tiden ska fördelas på rätt saker. Mycket tid går ju åt till sådant man måste göra. Det går ju inte låta bli att tvätta och städa hemma, för hur skulle det då se ute. Jobba måste man också för att få allt att gå runt. Förhoppningsvis har man ett jobb som stimulerar och inspirerar, vilket underlättar betdligt.
När man tittar i backspegeln är det ibland svårt att säga när saker och ting skedde och var någonstans det skedde. Därför är jag så otroligt tacksam för mitt fotointresse. Innan digitalkamerans tid så framkallades mina bilder och sorterades in i album. Till och med alla negativ är snyggt sorterade i årsvis och vissa finns till och med säkerhetsförvarade i bankfack. Med digitalkamerans inträde i familjen blev allt så mycket lättare. Jag har ett oändligt (nästan i alla fal) antal mappar i datorn där allt är års- och händelse sorterat. Man kan gå tillbaka och bli påmind om hur saker och ting var just där och då. Flera tusen bilder finns och extra nöjd känner jag mig efter att säkerhetskopieringen är genomförd. Efter en hårddiskkrasch förra året försvann 15 % av mina bilder. Övriga bilder var kopierade. Tack och lov! Min älskade man hade fixat detta med hjälp av en extern hårddsik. Gissa om jag är tacksam. Så klart retar jag mig på det som försvann, men det kunde varit betydligt värre. Nu är jag mycket mer aktiv när det gäller sparandet av mina bilder. Jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara om allt plötsligt vore raderat.
Att hitta de där små detaljerna som bara händer exakt nu och fånga ögonblick som inte kommer tillbaka, är fantastiskt. Så mycket saker man gjort med barnen, platser man varit på, årstider som skiftar färg och blommor som slår ut och sen vissnar ner. Livet som pågår runt om oss hela tiden.
Kan man dessutom få åka på en fotosession med en likasinnad och fotogalen väninna som också i olika vinklar försöker få fram det där speciella ögonblicket. Då känner man att prioritering av tiden är helt rätt. Att vi båda säkert sett ganska roliga ut när vi böjda och halvt upp och ner fotograferat både det ena och andra, får vi bjuda på. //Filosoftanten