Att skriva det här inlägget är svårt. Jag vet inte hur jag ska vrida på orden för att det inte ska bli fel. Och framför allt, att det inte ska tolkas fel. Och mina ögon är tårfyllda.

På Juldagen var vi och hälsade på Lilla Mamma. Ett smärtsamt, ångestfyllt, sorgligt och extremt känslosamt möte. Ännu en gång slås jag av hur snabbt och ofrivilligt någon kan förändras. Det är och förblir ofattbart. Det gör ont, jävligt ont, och jag kan bara försöka förhålla mig till denna overkliga verklighet.

Jag älskar min mamma villkorslöst. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Men det som jag älskar hos min mamma har Mr A sakta tagit ifrån mig, bit för bit. Kvar finns bara ett skal och ett liv som slagits i spillror. Hon kommer aldrig att bli hel igen. Det är sorgligt och fruktansvärt ovärdigt. Det som möter mig överskuggar allt annat som varit. Jag ser bara det som är. Men jag vet att allt det fina som var, kommer tillbaka. Och att det som var, så småningom kommer överskugga det som är. Men förmodligen först när mamma fått ro. Ja, det låter krasst. Men för mamma finns det ingen återvändo. Hon är fångad i ett skal och jag är totalt maktlös och kan inget annat än att förbanna Mr A.

Jag önskar ibland att vi skulle våga prata mer öppet om våra äldre och sjuka anhöriga. Hur vi ska agera då ytterligare yttre faktorer påverkar deras redan allvarliga hälsotillstånd. Är det verkligen rimligt att sätta till alla resurser för att försöka behandla, när det enda som händer är att vi förvärrar ett redan komplicerat tillstånd? Varför pratar vi inte mer om ett värdigt slut av livet? Är det inte viktigare att få somna in på ett lugnt och kärleksfullt sätt. Där smärta, oro och ångest kan dämpas av att få vara kvar hemma i sin egen säng med välkända dofter, röster och ansikten. Och helt enkelt enbart få det som behövs för att lindra symtomen. Vi anhöriga får inte vara rädda för att, när det är dags, ta beslut för dem som inte själva kan. Vi måste sätta oss själva åt sidan och fatta kloka beslut, och tyvärr inte bara tänka egoistiskt. Oavsett hur ont det gör. För det kommer göra ont.

Ibland kan jag tänka att det vore skönt för Lilla Mamma att få ro. Men så fort jag tänkt tanken, får jag ångest. Hur kan jag ens tänka så? Det är ju trots allt min älskade mamma. Men innerst inne vet jag att min mamma har levt färdigt sitt liv. Hon vill inte vara den hon är nu. Hon vill vara den hon var. Och jag vet att hon längtar hem till sin stora och enda kärlek. Min älskade Pappas kärlek och trygga famn. Jag fasar för den dagen när det är dags. Men om min mamma är lycklig, kommer jag också bli lycklig. Till slut.//Filosoftanten