Jag vet inte hur jag ska göra för att känna mig tillräcklig. Det kvittar nämligen vad jag gör och hur jag gör så känns det ändå otillräckligt.
Jag tycker att mammas glömska blivit sämre under den sista månaden. Förändringen oroar mig. Det känns som hennes värld och det hon upplever kommer längre ifrån verkligheten. Tidsbegrepp, dagar och händelser försvinner i ett virrvarr av frågor, oro och osäkerhet.
Tack och lov är vi nu i kontakt med läkare. På en månad har hon fått prover tagna, gjort minnestester och snart är det dags för röntgen av hjärnan. Känns väldigt bra. På något sätt hoppas jag att de kommer fram till något. Det är mycket bättre att ha svart på vitt än att gå runt med ovisshet.
Minnessvårigheterna och glömskan kommer smygande. I ett tidigt skede märker oftast den drabbade själv att minnet börjar svikta. Saker som har fungerat utan problem blir plötsligt mycket svårt. Att inte komma ihåg vad andra säger gör att han eller hon drar sig undan det sociala livet mer och mer. De hittar strategier för att hålla en fasad och det är väldigt lätt att förneka det som egentligen är ganska uppenbart.
Demens eller någon annan sjukdom som påverkar minnet, i de flesta fall även personligheten, är oftast inget man pratar öppet om.
När pappa fick cancer fanns det en tydlig strategi för hur behandlingen skulle gå till väga. Medicinerna och doserna var väl definierade och det gick att följa ifall sjukdomen gick på rätt håll eller inte. Det kändes inte heller kränkande för pappa när vi pratade öppet om det. Under två år fanns cancern där som ett underliggande hot, men pappa var mentalt närvarande ända fram till sista resan.
För mamma som, med största sannolikhet, har någon form av demens/minnessvårighet upplever jag att det är precis tvärtom. Det är något man helst inte pratar öppet om. Det är pinsamt och för henne är det väldigt kränkande att inte komma ihåg eller att säga fel saker.
Mammas fysiska hälsa är i hyfsad balans men sinnet är stundtals helt upp och ner. Jag vill så gärna kunna prata och diskutera saker precis som vi alltid gjort, men det går inte längre. Hon är helt enkelt inte alltid mentalt närvarande.
Jag förlorar kontakten och vet inte riktigt hur och vad jag ska göra. Det är så mycket i henne som är samma som innan men ändå är allting bytt och helt olikt. Sorgen och saknaden jag känner är så kluven.
Jag hoppas verkligen att mammas nya läkare kan hjälpa oss att bygga upp en strategi för behandling.
För att lyckas måste mamma och vi anhöriga börja acceptera situationen och inte skämmas. Att vara öppen och mottaglig för den hjälp som finns. Att helt enkelt ge den nya livssituationen en chans.
Vi alla runtomkring måste också bli bättre på att fokusera på de saker som faktiskt fungerar. Vi måste också se till att mamma inte känner sig kränkt de gånger när det inte fungerar.
Jag vet med mig att jag har en hel del att jobba med. Otillräckligheten är trots allt ”bara” en känsla och ingen sanning. Jag måste därför tänka på allt positivt vi alla gör tillsammans och inse att det faktiskt är tillräckligt.//Filosoftanten
hej Annelie!
Vi har upplevt samma tillsammans med min svärmor Anna-Greta. Smärtsamt men att ändå hålla kontakten oavsett hennes mentala tillstånd, tror Jag, att det lindrar smärtan både hos Dig/Er och din mamma. Kramar och fysisk kontakt lindrar och försenar skeendet.
Våra tankar går till Er.
Kramar Toni o Ebon