Agnes har varit hemma en vecka och det känns som om en liten tornado har svept förbi. Dagarna har gått så fort. Alldeles för fort enligt mig. Imorgon åker hon tillbaka till Cannes.

Det har varit härligt att få ha familjen samlad. Även om vår lilla Fransyska haft mycket annat planerat har vi också fått några mysiga stunder tillsammans. Bara att få gå in på hennes rum och säga hej eller god natt har känts så skönt. Och fredagens lunch alla fyra var jätte mysig.

Hon har varit iväg exakt fyra månader. Skapat sig ett helt nytt liv. Nya vänner och nya vanor. Jag känner ingen av vännerna och vet inte vilka vanor hon har skaffat. Vuxen och självständig fattar hon sina egna beslut och gör det som hon anser är bäst. Vilket hon garanterat klarar hur bra som helst. Men i allt det nya som influerar och inspirerar henne skulle jag vilja vara mer delaktig. Inte för att jag är nyfiken eller för att jag vill tränga mig på, utan bara för att jag vill vara lika nära henne som när hon var liten. Helt enkelt för att kärleken till mina barn är större än något annat. 

Min tidigare mammaroll och de gränser vi haft som mor och dotter är på väg att suddas ut. Det blir mer och mer uppenbart. På något sätt är jag på väg att bli en annan typ av mamma. Dock vet jag fortfarande inte riktigt hur denna typ av mamma ska vara, men jag jobbar på det. Precis som en ung vuxen måste hitta sina egna vägar ska jag också hitta mina. Jag har sagt det förut och säger det igen, att vara mamma till tonåringar är tufft. Det är naturligt att känna sig utestängd. Är det dessutom ett fysiskt avstånd blir det ännu svårare. 

Det kommer förmodligen ta ett tag att vänja sig vid att inte ha Agnes hemma. Igen. Men tornadon kommer att lägga sig fortare denna gång. Det känns inte lika känslosamt och turbulent som när hon åkte i augusti. Då var jag inte mig själv på flera dagar. Saknaden då var enormt stor och familjen kändes inte alls hel. Jag vet dock att kärlek, tillit och trygghet är det viktigaste, oavsett fysiskt avstånd. Kanske just därför som det inte känns lika jobbigt denna gång.  

Jag kommer så småningom att hitta min väg till att bli den mamman jag vill och måste vara. Mamma till vuxna barn. Kanske har jag redan hittat den. Kanske är jag halvvägs . Kanske har den värsta delen av min egen inre tornado redan passerat förbi och stormen är på väg att lägga sig. En ny familjekonstellation håller på att växa fram. Den är inte bättre och den är inte sämre. Den är bara väldigt annorlunda. 

När Lillasyster ska ut och flyga kommer garanterat en ny tornado blåsa upp. Kanske blir den värre. Kanske blir den mindre. Vi får se. Just nu är jag extremt tacksam att det dröjer ett litet tag til. //Filosoftanten