Jag drömmer om den där stora perfekta trädgården, lummig, insynsskyddad och otroligt lättskött. En trädgård där man bara kan lulla runt och njuta av allt det vackra som man omges av.  Blommor som blommar från mars till oktober och ett och annat äppelträd för att kunna baka härliga äppelpajer när höststormen viner utanför fönstret.

Vår trädgård ligger mitt i ett villaområde. Den är inte alls insynsskyddad eller lummig, åtminstone inte än. Men vi är på god väg. Nyanlagda rabatter, ny häck (som om en sådär 7-8 år är perfekt skydd mot förbipasserande), nya plattor och gott om gamla buskar och blommor. Snart är vi klara. Jag har så klart insett att en parkliknande trädgård inte fungerar för oss. För lite  plats och alldeles för mycket arbete.

Vi har nämligen ett (ja, möjligtvis fler) problem i vår familj. Det är bara 25 procent av oss fyra som tycker om trädgårdsarbete. När jag tänker efter är det nog till att ta i att säga tycka om trädgårdsarbete, det är nog snarare ett tvångsarbete.  Saker och ting måste ju göras för att det ska bli en förändring.

Klippa buskar, rensa mellan plattor och komma med idéer hur trädgården ska se ut, har jag inga problem med. Däremot rensa små gröna ovälkomna växter i rabatten, klippa gräset eller gräva rabatter gör jag helst inte. Som tur är, hinner någon annan oftast före. Vår familjs 25 procent som ”gillar” trädgårdsarbete vinner.  Trots att jag är en otrolig tävlingsmänniska har jag i detta fall absolut inga problem med att förlora.

Jag fixar gladeligen pajen att avnjuta i soffan framför brasan, men gör det väldigt enkelt och väljer hallon istället för äpplen. Den nybakta pajen får bli vinnarens pris, denna gången också. // Filosoftanten