Jag läser tidningar och lyssnar på nyheterna för att hålla mig au jour med omvärlden. På något sätt tillhör det väl en del av allmänbildningen att veta vad som händer runtomkring, både i stort och smått. Tyvärr börjar jag tycka att de är väldigt jobbigt att läsa om politik, konflikter, demonstrationer, fullskaliga krig och olyckor. Det tär.

I Sverige har vi förmånen att ha demokrati och därför rätt att ha olika åsikter och att uttrycka dessa. Det är så vi vill att de ska vara och något vi måste vara rädda om. Mina medmänniskor måste respektera mina åsikter och jag måste respektera deras. Jag kan/får inte tvinga någon att tycka likadant. Den demokrati som vi tar för givet, finns inte alls på flera håll i världen.

Jag läser om pågående konflikter där personer är så starka i sin ideologi, att de använder grovt våld mot oskyldiga människor för att stärka sin egen position.
Det finns berättelser från mammor som får se sina oskyldiga barn utsättas för fasansfulla övergrepp. Barn som inte ens är gamla nog att ha egna åsikter eller möjlighet att uttrycka dessa. Jag undrar hur människor kan klara av att genomföra de handlingar som det berättas om. Enligt mig föds inga människor onda. Det måste vara en serier av händelser, upplevelser och påverkan från omgivningen som avgör hur man blir och agerar som vuxen.

Jag läser om katastrofer i världen som vi alla måste utkämpa. Det finns sjukdomar som slår hårt och där alla är i samma riskgrupp oavsett kultur, var vi bor eller vilka åsikter vi har. Forskare kämpar febrilt med att hitta effektiva behandlingar mot exempelvis Cancer, Ebola och Hiv men det saknas tillräckligt med resurser.
Jag läser om naturkastrofer som slår till plötsligt och helt skoningslöst i många delar av världen.

Medan jag läser bygger jag upp min egen utopi. Ett samhälle med demokrati, rättvisa, jämställdhet och alla människors lika värde.
Ett samhälle där det bara finns olikheter och inga extrema ideologier som inte tar hänsyn till de mänskliga rättigheterna. Ett samhälle där vi alla är medmänniskor och agerar respektfullt mot varandra. Ett samhälle där vi tillsammans hjälper de som redan är drabbade istället för att starta nya konflikter som enbart orsakar mer lidande. Ett samhälle där vi inte tappar respekten för rättvisan. En utopi som är helt orealistisk, både nu och i framtiden.//Filosoftanten

.